Det handlar om mänskliga rättigheter

1979 antogs Convention on the Elimination of all Forms of Discrimination Against Women av FN. Kanske har du hört talas om den som Kvinnokonventionen, eller som dess engelska förkortning, CEDAW? I konventionen finns 16 artiklar som handlar om kvinnors mänskliga rättigheter. När FN höll sin fjärde kvinnokonferens i Peking 1995 rådde stor enighet om att utvecklingen sedan konventionens antagande 16 år tidigare gått alltför långsamt. Därför enades en stor mängd länder om The Beijing Platform of Action, eller Pekingplattformen, en handlingsplan för HUR Kvinnokonventionen skulle kunna realiseras. Trots goda föresatser kan vi nu, 20 år senare, se att det fortfarande finns mycket kvar att göra när det gäller kvinnors rättigheter.

Vi kan se att utvecklingen i Norden på sina ställen gått något framåt, som med sexköpslagstiftningen, men stått stilla gällande annat, såsom löneskillnader. Vi kan också konstatera att hälften av alla kvinnliga pensionärer är fattigpensionärer. Den globalt ifrågasatta aborträtten är ett ifrågasättande av kroppslig integritet och självbestämmande, vilket är en tydlig försämring sedan 1995 då Pekingplattformen omnämnde säker abort som en hälsofråga.

Idag ifrågasätts inte i lika hög grad att kvinnors rättigheter handlar om mänskliga rättigheter. Däremot förekommer frågan om VARFÖR kvinnor behöver så kallat ”extra” rättigheter. Det råder nämligen en missuppfattning om att kvinnor, genom Kvinnokonventionen, har FLER rättigheter än exempelvis män. Så är det inte. De rättigheter som finns kodifierade i Kvinnokonventionen är rättigheter som redan finns för alla människor, kvinnor, män, transpersoner, barn, i andra internationella konsensusdokument. Att Kvinnokonventionen ens finns beror på att kvinnor som grupp har svårare att få tillgång till sina mänskliga rättigheter än vad män som grupp har.

När vi i Egaleco pratar om mänskliga rättigheter brukar vi säga att det finns ett MR-golv, men inte ett MR-tak. Det vill säga, de mänskliga rättigheter som finns kodifierade i internationella dokument utgör ett golv för en lägsta nivå som ALLA människor ska ha tillgång till. Ingen får ha FÄRRE rättigheter än så, ingen får beröva människor dessa rättigheter så att de inte kan använda sig av dem. Däremot finns inget MR-tak, vi kan bygga på med extra rättigheter långt över denna miniminivå hur mycket vi vill. Det finns ingen övre gräns för mänskliga rättigheter.

MR-golvet är dock inte så plant som en kunnat önska. Vi står inte alla på samma utgångspunkt. Vissa av oss står i gropar i golvet, andra står i källaren. Kvinnor, som utgör 51 procent av världens befolkning, utgör en sådan grupp som har sämre utgångsläge för att få tillgång till sina mänskliga rättigheter. Kvinnokonventionen finns för att utjämna ytan, för att golvet ska bli plant, för att kvinnor ska kunna komma upp från källarvåningen. Rättigheterna som finns i den handlar om att stärka kvinnors möjligheter att få tillgång till de mänskliga rättigheter de redan har genom andra internationella MR-dokument. Det är inga extra rättigheter, de finns där endast för att utjämna de orättvisor som finns i samhällen runt om i världen.

Liknande konventioner finns för andra grupper som är extra utsatta, såsom barn, migranter, personer med funktionsnedsättning. För att alla människor ska få tillgång till alla sina mänskliga rättigheter och därmed leva i ett rättvist samhälle behövs ibland att vi behandlar människor olika utifrån deras förutsättningar. Det kallas likabehandling. Kvinnokonventionen är en form av likabehandling i arbetet för att garantera alla människors lika värde och rättigheter.

Vi behöver Nordiskt Forum2014 för att sätta feminism och kvinnors mänskliga rättigheter på dagordningen. Vi har alla, alla människor av alla kön, rätt till ALLA våra mänskliga rättigheter.

Linda Hiltmann, Egaleco

egaleco.se